På sightseeing genom NYC till fots

En liten berättelse om hur man kan ta sig genom New Yorks fem stadsdelar. En fascinerande stad och en otrolig upplevelse.

The most spectacular start in sports – enligt Bill Rodgers

Söndag den 6 November, c:a klockan 10.05.

Förvisso anar jag att löparlegenden Bill Rodgers aldrig såg vasaloppstarten, en klar titelutmanare, men det där med marknadsföring, att bygga ett jippo, det kan de i NY. Det känns… ja amerikanskt? Från uppvärmningsområdet i Fort Wadsworth nedanför Verrazano-Narrows Bridge, på Staten Island, har vi nu blivit utsläppta på körbanan vid själva brofästet, strax innanför biltullarnas bås. Jag blickar ut uppåt bron som när den byggdes på 60-talet var världens längsta hängbro med sitt nästan 1300 meter långa spann. Med fem minuter till start börjar en känsla av att vara med om något speciellt så sakta byggas upp. Själv står jag i den blå starten, till höger på den övre av de två körbanorna, bron är en ”dubbeldäckare”, till vänster om mitträcket finns den orangea starten med mestadels kvinnliga deltagare. Har en 75 meter fullpackat med folk mellan mig och startlinjen men det känns inte så farligt. Det är betydligt fler bakom och med tanke på att det är banans högsta punkt längst uppe på bron och jag aldrig sprungit något marathon tidigare så känns det inte som att det gör så mycket om det går lite långsamt i starten, dessutom är det som brukligt nuförtiden tidtagning med elektroniskt chip på skon som startar först när man passerar tidtagningsmattorna vid startlinjen.

Vi är ju i USA, alltså sjunger en dam nationalsången, hur bra det lät går att diskutera men det får tyst på folk och stämningen blir lite koncentrerad. Borgmästare Bloomberg önskar lycka till och så klockan 10.10 går startskottet, med en rejäl kanon från fortet nedanför. Klubbkamrat Björn som jag reser med ser knappast pylonerna, han står i den tredje starten, den gröna som går på den lägre körbanan och har således oss andra som tak. Däremot uppfattar han att bron gungar rätt bra när 35 000 par fötter sätts i rörelse. Själv märkte jag inte det, kanske lika tur det.

Så är man iväg! Till en början går det långsamt framåt, efter en dryg minut passerar jag startlinjen. Där dånar Frank Sinatras röst i högtalarsystemet. ”These vagabond shoes, are longing to stray…”. New York, New York. Givetvis. Kanske lite överdrivet, väldigt mycket jippo, amerikanskt så det förslår men man går på det, åtminstone gör jag det, och det känns riktigt mäktigt när jag i relativt sakta mak börjar kryssa uppför bron. Tyvärr är det en väldigt dimmig morgon, därmed går det inte att skymta frihetsgudinnan eller Manhattans imponerande skyline denna dag, men man kan inte få allt här i världen. Varje engelsk mile är markerad med skyltar och klocka, något som ger upphov till lite räkneövningar, vid var femte kilometer sitter det dock också en skylt med vårt mer välkända mått. Första skylten sitter således efter 1609 meter, i princip på toppen av bron. Knäpper klockan på 09.34, det gör 08.30 från startlinjen och ett ok tempo under omständigheterna. Märker redan nu när det börjar slutta neråt att det inte är lika trångt längre, faktiskt går det riktigt bra att härifrån hålla sitt eget tempo utan att nästan alls behöva kryssa mellan folk, tar sikte på Brooklyn och försöker låta benen hitta sitt eget flyt.

Brooklyn – publikhav grande

Mile två som bara är nerför går njutbart lätt, 6.14. Kommer lyckligt ner på andra sidan bron och landar i Bay Ridge, Brooklyn. Det går inte att missa, fler än en skylt upplyser om det faktumet. Efter några gatsvängar kring brofästet kommer vi ut på Fjärde Avenyn, den är lång rak och platt och här skall en stor del av loppet avverkas. Märker av att det är varmt idag, solen skiner och trots att det är november så drar sig temperaturen uppåt 23 grader under loppet. Försöker springa in mot högerkanten där husen ger skugga. Fjärde Avenyn är en upplevelse. Det råder inget tvivel om att Brooklyn är immigranternas stadsdel, gatan kantas av tusentals människor, många spansktalande och skrikandes på spanjorer, mexicanare, ecuadorianer och alla möjliga löpare. Om inte tusentals så åtminstone flera hundratals är också de barn, mestadels svarta, som längs trottoaren vill göra ”High five” med mig och alla andra. Det hade lätt gått att hålla på tills handen börjar blöda men jag nöjer mig med ett par. Inspirationen flödar och det känns lätt, tre raka mile avverkas på drygt 6.35. Vet om att 7 minuter/mile ger 3.03 i sluttid och även om det finns en del att ta in från den första långsamma milen dyker frågan upp om det inte är lite för fort? Kanske aningens, men det känns omöjligt att svara på. Förvisso är loppet långt men samtidigt kan jag inte förmå mig att hålla igen när benen känns bra. Bestämmer mig för att fortsätta i vilket tempo kroppen nu sätter upp men försöka vara extra uppmärksam på signalerna och att absolut inte driva på om det tar emot.

Fjärde Avenyn fortsätter tills det efter 8 miles är dags att ta höger på Lafayette Avenue, fortfarande med åtminstone dubbla entusiastiska publikled. Efter 10 miles, 16 kilometer, kommer en svag men rätt lång uppförsbacke som ett litet skifte. Göteborgsvarvet i all ära men här är det än mer folk och än mer orkestrar utmed banan. Fler band och mycket rock. Mitt i uppförsbacken hjälper Vertigo med U2 till att hålla tempot uppe men strax därefter springer man in i den totala tystnaden. Williamsburg heter stadsdelen och befolkningen är ultraortodoxt chassidiskt judisk (har jag fått lära mig). Sport och löpning är tydligen inget som behagar gud och därför hejar man definitivt inte även om en del, framförallt barn, tittar på spektaklet. Männen har svarta rockar och extremt långa polisonger. En udda upplevelse men en påminnelse om att man springer genom en av världens mest mångkulturella städer. Ute ur Williamsburg börjar jublet igen och ett par kilometer senare passeras halvmaran efter 13.1 miles, precis på Pulaskibron som går över till Queens.

1.31 från startskottet på halva loppet. Fortfarande under 7 minuter på milen, pigg i kropp och lungor men börjar känna en aning i benen, asfalten och på vissa ställen betongen i underlaget tär på musklerna. Några 3 timmar lär det inte bli, få människor springer fortare på den andra halvan än den första, men målet på 3.15 borde vara helt rimligt om jag inte hittar någon vägg att springa rätt in i.

Väggen

Jodå, det kommer en vägg och jag springer rätt in i den, dock inte en sådan som vi löpare normalt sett talar om. Efter några kilometer med lugnare åskådare genom Queens påbörjas banans andra rejäla klättring uppför Queensboroughbron, en mäktig stålkonstruktion som förbinder Queens med Manhattan. Vi springer på brons undre körbana och efter en knapp kilometers motlut står uppe på toppen 25-kilometersskylten. Uppe på bron är det folktomt och man hör dunket från trafik på den övre körbanan. Men ner mot Manhattan begynner sorlet av röster och när man svänger ner från bron kommer väggen. Trots att jag läst/hört om denna ljudvägg var den än större än jag anat. Det är inte dubbla eller tredubbla publikled som välkomnar en i kurvan ner från bron, det är ytterligare ett antal rader och de har uppenbarligen tagit som sin uppgift att ge mig och de andra en flygande start på Manhattan för de skriker och det rejält. De lyckas, jag ryser och man finner nya krafter norrut på Första Avenyn.

Men inte för så länge tyvärr, passerar den svenska klacken med anhöriga som researrangörerna i Springtime samlat ihop vid 69:e gatan och får välbehövligt stöd på svenska men strax efter 30 kilometer, som passeras på 2.10 börjar benen bli rejält sega och tempot sjunker. Försöker tänka positivt och det går väl rätt bra, försöker njuta av staden och av publiken som är fantastisk (har jag sagt det förut…) på väg upp mot Harlem. Första Avenyn är dock lång, det är många gator att passera innan bron över till Bronx kommer vide den 125:e ungefär, och avenyn böljar lite svagt.

Världens mest lögnaktiga folk?

Nog tog jag mig till Bronx, norr om Manhattan, anpassat till mitt nya tempo som nu ligger kring 7.45 på milen (4.45/km). Bronx går fort, bara någon kilometer långt och vips springer man tillbaka till Manhattan med 5 miles kvar, motsvarande ett varv på grusåttan måste ju gå… På 5:e avenyn, genom Harlem, mindre publik men en musikalisk upplevelse av rockmusik och gospel med mera. Det går tungt men äntligen känns det som man är på väg hemåt, mycket sportdryck blir det vid de många vätskestationerna. Dryga 5 kilometer kvar och man springer längs kanten av Central Park och en i sammanhanget tung stigning om sisådär 30 höjdmeter. Här är det åter fler åskådare och kanske finns här världens mest lögnaktiga folk. ”You can do it” må vara en korrekt kommentar, och det hejaropet hörs frekvent. Men ”You’re looking good!” är minst lika vanligt förekommande. Med vetskap om hur jag känner mig i benen och hur min kropp fungerar så vet jag att de ljuger. Huvudet hänger troligen på sned i klassisk kirvisniemi-stil och steget är knappast rent längre. Looking good? Det är det sista jag gör, garanterat. Å andra sidan är det ju bara att erkänna att det är en uppskattad lögn, inte fasen hade jag velat höra sanningen i det läget så det är bara att inspireras och fortsätta.

Svänger in i parken. Många svaga upp och nerförslut. Crowded är ett bra uttryck. Överallt, massor och de hjälper till att lyfta en det sista, målet är trots allt inom räckhåll.. Får ett välbehövligt ”Heja Göteborg” från höger och lyfter handen till svar, uppenbarligen finns det svenskar som känner igen den blåvitrandiga tröjan även i världens huvudstad. Blir omsprungen av några men plockar också både en och annan rygg, det går ändå framåt. 25-miles skylten, 1.2 kvar, knappt 2 kilometer, strax under 3 timmar. Försöker sträcka ut steget och får väl upp tempot litegrann. Springer längs södra kanten av parken och svänger in igen strax efter skylten som förkunnar en halv mile kvar. 400 yards, 200 yards, ser målskynket. Passerar under det.

Klockan stannar på 3.08.48 officiellt, nettotiden är en dryg minut bättre. Placering 973 av dryga 35000. Kan inte vara annat än nöjd med marathondebuten. Känslan är svår att beskriva såklart. Gôtt som kôrv?

Världens mest vänliga folk?

Efterspel. Medalj, vatten och power bars. Foto, medical aids och gratulationer, otroligt många volontärer som alla verkar glada över att få vara där. Hämtar överdragspåsen i en av de dryga hundratalet bruna UPS-skåpbilarna. Bestämmer mig för att gå ner till hotellet på 45:e gatan. Har man sprungit 42 kilometer borde man kunna gå dryga 2 till? Klart det går även om det går sakta, när benen väl fått chansen att stanna efter en ansträngning är de ju sällan lika pigga på att röra sig igen. Staplar således från Columbus Circle i hörnet på Central Park och nerför Broadway. Lätt identifierbar som löpare, iklädd träningsoverall och över axlarna hänger den värmebevarande aluminiumfilt man fick efter målgång. Vet inte om jag ser nöjd eller plågad ut, kanske någon blandning för jag känner mig ju som både men oj vad gratulationer jag får. Var och varannan för mig totalt okänd människa sticker till ett ”congratulations” och ler. En äldre dam undrar var jag kommer ifrån och blir mäkta imponerad över att det åker folk ända från sverige för att springa. Strax bredvid Times Square och hotellet närmar det sig insläpp till en av alla teatrar. Än fler gratulationer där, jag tackar givetvis och låter mig djupt imponeras. De må ljuga på 5:e avenyn men det är ju av välmening. Fräck stad, grym publik, kanske är det ett av världens mest vänliga folk? Åtminstone den här dagen och mot sådana som mig.

Uppe på hotellrummet, tar hissen inte trapporna, slår mig ner på sängen och öppnar en Bud. Definitivt gôtt som kôrv. Och kôrv som e så gôtt.

Nyheten publicerad på gamla websiten