Lucka 9 – En lucka med minnen från förr

Det var en gång för länge länge sedan och allting var som det brukade vara. Orienteringssäsongen började i april och första helgen i maj bokade alla herrar, för det var bara herrar på den tiden som fick springa en tävling som kallas TIOMILA och som Aftonbladet kallade för sin tävling.

Tävlingarna gick alltid runt i närheten av Stockholm och det var helst svenska klubbar som skulle vinna. Kartorna ritades i skala 1:20 000 och det var inte så mycket detaljer att lägga in tyckte kartritarna. Vi som var med på den tiden är födda på fyrtio- och femtiotalet, för jag skriver om det galna sjuttiotalet.

1976 hade jag just fyllt 22 år och bodde i Örebro, där jag var född en gång. Jag skulle springa mitt sjätte Tiomila. Vi i Hagaby GoIF hade tränat bra under vintern och hade en bra blandad trupp med äldre och yngre löpare, tyckte vi. Året före hade klubben vunnit sitt först guld och många ville göra det igen. Jag var träningsledare och höll ihop klubbens gemensamma pass. Jag har nu tagit fram min träningspärm, för att få stöd för minnet. Vintern var inte snörik för det var få skidpass, utan det var mycket väglöpning. Tisdagar var det intervallträning och fika i klubbstugan. Onsdagar långpass 25-30km, för man räknade kilometer i dagboken. Torsdagar var det nattorienteringar eller stadsorientering med ficklampa. Batterier var dyra, så man fick hushålla med strömmen. Nytt för året var att vi blev sponsrade inför Tiomila med laddbara Nokia ackumulatorer och kunde då ha starkare lampor 10w, mot tidigare 3,8w. På helgerna var långpass på stig. Jag sprang under februari 43 mil, mars 50 mil, april 22 mil och maj 28 mil.

Förberedelserna bestod också av några läger och samlingar. Två helger i mars var vi på kartor, annars var det löpträning som gällde. Det var inte så många som tränade teknik eller löpning i skogen. I april kom tävlingarna igång och under påsken var vi ett gäng i Storbritannien och tävlade. Löpformen var bra, men tävlingarna gick lite blandat.

Onsdagen före det stora målet var vi samlade hemma hos en av våra ledare på träning, lagpresentation och laddning. Jag visste nu att jag skulle få springa tredje sträckan i första laget. Det var spännande efter att sprungit i andra laget åren före.

Lördagen den 8 maj på morgon samlades vi för en resa mot Riala norr om Stockholm. Starten gick samma dag på eftermiddagen. Alla hade militärtält eller egna tält att sova i. Det var inget problem för mig som skulle springa i dagsljus, möjligen lite skymning.

Starten gick och vår första lilla var Arne Salomonsson som också var 22 år och han var med i en stor klunga, även om det var några gafflingar på första och andra. På tredje var det häng och jag var löpstark så det passade mig. Med lite hjälp av gamla tidningsklipp kan jag komma ihåg att jag hade ett koppel av löpare framför mig när jag fick kavlen om halsen, (det hade man då). Kontrollerna satt där de skulle och det var löpare framför mest hela tiden, så snart var jag i mål och hade gjort ett riktigt bra lopp och plockat in både tid och placeringar. Ni kan läsa mer om alla sträckor i tidningsklippen. Jag kommer inte ihåg så mycket, det är många år sedan och kartpärmen hade hamnat på vinden.

Känslan som senare kom när vår stjärna Rolf Pettersson tog ifatt och drog ifrån alla på nionde var oerhörd. Vi var ganska säkra på att Göran Hedberg skulle hålla undan för han var riktigt stark och bra. Han sprang VM två år tidigare. Göran kom och glädjeruset infann sig.

Prisutdelning, fotografer och journalister fanns överallt. Vi blev hjältar och firade av klubben och kommunen. Aftonbladet hade detta på sin löpsedel i Örebro, vi var på tv och det var otroligt att vi vann igen.

Jag har funderat många gånger vad det var att vi lyckades. Vi hade en bra mix i åldrar, tränade bra tillsammans och klubben stöttade alla. Vi hade kul och vi ville vinna. Det räckte dock på den tiden att ha någon/några stjärnor som kunde springa in minuter. Vi hade två världslöpare. Det finns några likheter med IFK idag. Vi har löpare i alla åldrar, världslöpare och den blå färgen.

Medelåldern i laget var riktigt ungt. Vad hände sen? Jag flyttade till Göteborg på sommaren samma år. Någon flyttade för studier, någon lade av helt, och laget utvecklades inte mer. Vi stod på toppen 1976. Rolf kom tvåa på VM och sprang ett par år till. Hagaby kom igen med ett helt annat lag och nya löpare, det kan Joakim Brinkenberg vittna om en annan gång.

Nu när jag suttit och skrivit detta blir jag riktigt sugen att tänka på årets tävling i maj i Borensberg. Det kommer Du att gilla, vi att älska, det ska bli en blåvit tävling! Vi ses i målfållan den 4-5 maj.