Lucka 21 – SM GULD!

Bara lite till – att aldrig ge upp.

Det var mitt första år för IFK och jag hade fått förtroendet att springa sista sträckan på SM i Västmanland.

Dagen efter SM stafetten skulle jag åka på EM och världscup så jag hade valt att stå över medel SM för att spara mig lite och satsa lite extra på stafetten. SM veckan hade inte börjat så bra, helgen innan hade jag blivit utslagen i kvalet på långdistansen. En då Johan G Larsson tog den sista finalplatsen och jag var några sekunder bakom. Jag sprang finalen ändå som förlöpare för att få en bra genomkörare inför kommande helg.

IFK:s lag bestod av Rickard Claesson, Martin Larsson, Thomas Asp och så jag. Det kändes som ett tryggt lag och vi hade gott självförtroende så jag var ganska säker på att få ett bra utgångsläge på sista sträckan. Det var en tät stafett och flera lag låg tillsammans under stor del av stafetten. Rickard och Martin inledde bra och vi låg med i täten hela tiden. Tomas låg på hårt på tredje sträckan för att eventuellt skaka av sig några löpare, men hade fyra lag med sig in till växling.

Så jag gick ut i en fem-manna klunga tillsammans med då Orions Tobias Noborn, Leksands Niclas Jonasson, Hedemoras Jamie Stievenson och Skogsmårdarna. Jag förstod att det här skulle bli en riktigt hård duell med mycket psykologi, så som det blir när det är man mot man på en slutsträcka. Nu går vi tillbaka till loppet som jag minns ovanligt väl.

Det börjar bra. Känner mig pigg fast det är ett högt öppningstempo. Jag försöker ha lite koll på de andra, men de första kontrollerna är gafflade och vi kommer ganska snart ifrån varandra. Jag får mina kontroller och in till varvningen efter bara 2 km är vi samlade igen och jag ligger först när vi ger oss ut i skogen igen. Skogsmårdarna har dock fått släppa. Till kontrollen efter varvningen blir jag osäker och får stanna upp medan de andra löparna fortsätter. Det tar en liten stund innan jag får min kontroll och när jag fortsätter mot nästa, en liten längre sträcka, kan jag skymta någon av de andra löparna över ett hygge. Men jag känner mig trött efter inledningen och tappar avståndet mot de andra, snarare än att jag tar in, och till slut kan jag inte se någon av de andra. Har ingen bra känsla i kroppen och inser att det här kommer bli en tung resa. Jag får förlita mig på att de andra kanske måste göra något misstag för att jag skall kunna komma ikapp. Från och med nu måste jag göra mitt eget lopp.

Det är mer än hälften av banan kvar och jag försöker komma in i mitt flyt igen. Efter ett tag så börjar det ändå flyta på och jag tar kontroll för kontroll. Jag antar att jag fortfarande ligger fyra vilket känns försmädligt. Om jag ändå kan ta in en placering så kan vi nå pallen. När det återstår knappt två kilometer så får jag syn på Tobias Noborn och börjar genast tänka lite positivare. Nu blir det ändå kamp om tredjeplatsen. Mot nästa kontroll ser jag att Tobias går lite snett så jag försöker ta kontrollen så snabbt som möjligt så att inte Tobias skall märka mig. Ut från kontrollen, mot näst sista kontrollen, satsar jag allt för att inte Tobias skall få min rygg. Vet inte om han ser mig och vänder mig inte om utan kör så hårt jag kan upp över en höjd. Känner hur jag börjar få spykänsla men fortsätter stå på. Om jag håller luckan så slipper jag möta honom i en spurt. Näst sista kontrollen är svår och ligger på en sluttning. Jag måste ha full fokus för att kunna ta kontrollen i hög fart och jag känner att jag klarar läsa av några viktiga punkter på väg in till kontrollen. Jag blir glad då jag ser kontrollen, nu borde det vara lugnt att hålla Tobias bakom mig. Men precis då jag skall slå i stämpeln så ser jag i ögonvrån att Jamie och Niclas kommer störtande ner från sluttingen.

Helt plötsligt har allt förändrat sig, från att försöka försvara tredjeplatsen så har vi nu chans på guldet. Jag tar ett snabbt beslut att satsa allt mot sista kontrollen. Jag har ändå 10 meters lucka så det är ju ändå en fördel. Det är en rätt lång sträcka, ca 500 meter. Först genom ett grönt område och därefter svagt nerför på skrå genom stor granskog. Sista kontrollen ligger vid åkerhörnet på TC så det är en ganska lätt kontroll, men det gäller att inte tappa riktningen i den något täta och detaljfattiga terrängen.

Jag hör och känner att de efterföljande är strax bakom och jag springer så fort jag bara kan för att behålla luckan. Jag slänger ett öga på kartan och kompassen så att jag är på rätt väg. Tänker att i detta tempot klarar de inte läsa bättre än mig så de kommer gå på min rygg. Det gör därför inget om jag springer lite snett, bara jag kan behålla dom bakom mig in till sista kontrollen. Nu har spykänslan försvunnit, men jag ligger på mitt absoluta max.

Jag hör att de närmar sig något då vi börjar närma oss sista kontrollen. Skogen är ganska tät och jag börjar spana för att få syn på åkerhörnet, utan att dra ner på tempot. Till slut kan jag ana att det öppnar upp sig till vänster om mig. Vi har sprungit lite snett, men jag viker snabbt ner mot åkerhörnet och har fortfarande några meters lucka.

Även om jag inte ser själva kontrollen så vet jag vart den kommer sitta utifrån vad jag sett på TC tidigare. Jag skall bara passera ett större stenröse som det växer lövsly i. Tänker att jag inte får dra ner på farten över stenröset utan jag borde kunna flyta över stenarna om jag bara har tillräcklig fart. Så jag går med full fart över röset, men tappar balansen lite grann. Kroppen kommer därför lite ur position så jag springer rätt in i ett mindre träd. Trädet viker sig och jag tar tvärstopp. Jag hinner tänka, j-lar, men måste börja om på nytt och få upp farten de sista metrarna till kontrollen. Nu ser jag att det är Jamie som är precis bakom så jag gör allt för att få sista kontrollen innan honom. Jag får den högra stämpeln precis före Jamie och ger mig av mot mål.

Jag känner att jag har ökat farten hela tiden, men nu måste jag lägga i ännu en växel om jag skall kunna hålla Jamie bakom mig. Från sista kontrollen går upploppet åt höger, svagt uppför längs med skogskanten, innan det går in i ett S de sista femtio metrarna. Publiken hänger ut över upploppet och jag hör ett massivt ljud.

Jag ger precis allt vad jag har för att komma upp i så hög fart som möjligt på raksträckan och Jamie kommer inte upp vid min sida. Kan jag bara hålla mig före till S-kurvan så kan jag hålla innerkurvorna och ha lite fördel. Nu börjar jag känna hur kroppen skriker och hur ont det gör. Jag håller mig före genom kurvan och på publikens skrik förstår jag att Jamie ligger väldigt nära. Nu rätar kurvan upp och det är bara 20 meter kvar till mållinjen. Nu har precis all kraft tagit slut och jag börjar trampa luft, kanske just för att jag ser målet framför mig. Jamie börjar komma ännu närmre, men jag lyckas behålla farten någorlunda och med ett par stapplande sista steg faller jag mer eller mindre över mållinjen.

Liggandes på marken vrider jag mig i gräset för att undgå smärtan i benen. Märker till slut att någon har lagt en krans runt halsen på mig och inser att jag faktiskt lyckades. Vi tog GULD!

Rickard, Martin, Thomas och vår coach Lars Andersson kommer framspringandes och det känns bara fantastiskt bra.

Nästa år är det 10 år sedan vi tog hem SM-stafett-guldet senast så då är det väl dags igen…

“

Nyheten publicerad på gamla websiten