Hur kändes det att slå Helena Jansson? Det var den särklass vanligaste fråga jag fick efter mitt smått oväntade SM-guld över medeldistans i Trollhättan.
Först var jag lite förvånad över att all media ställde den frågan. Som föredetting, med sina bästa år bakom sig redan innan Helena i princip hade sina framför sig, tänker man inte riktigt så. Men sen förstod jag, Helena Jansson är på väg att bli större än själva sporten, åtminstone för media. Så ja, det kändes bra att slå Helena, och alla andra ess förstås. Men det var samtidigt lite jobbigt, ja nära pinsamt, att åter igen bli uppringd av GP, GT, Expressen, landslagsledning etc. och behöva balansera mina svar så att det inte framstod som att jag tyckte det var svag konkurrens samtidigt som jag själv inte ville framstå som någon träningshetsande nybliven morsa. Min träningsdos under året har nog räknat till timmar varit den minsta sedan jag var i lägre tonåren. Om jag säger att den till stor del baseras på tisdagsträningarna på RK förstår i vart fall några av er vart det landar. Visserligen deklarerade min käre Patrik tidigt innan Melker föddes i början på året att ”hösten är din” bara han fick satsa på 10-mila och Jukola, men ”min höst” hade knappt kommit igång så här i mitten av september.
Grundförutsättningarna inför medel-SM var således att det på ena sidan var jag:
– en avdankad f.d. landslagslöpare som avslutade sin elitkarriär 2007 (4-5 år sedan) pga. av skador (hälseneoperation a la Åsa) och som enligt egen utsago tränat mediokert sedan dess, speciellt det senaste året med graviditet och nyblivet moderskap, vilket resulterat i en enda individuell tävlingsstart i Sverige under året, lång-SM helgen innan.
på andra sidan:
– ett gäng landslagstjejer, bland annat en nybliven världsmästarinna, som mer eller mindre levt och tränat som professionella orienterare under 2011
– och förhoppningsvis ett gäng tjejer aspirerande på en landslagsplats och nu taggade till tusen att visa upp sig för Håkan, Anneli m.fl.
Så oddsen att jag skulle vinna borde inte ha varit speciellt höga…
Jag hade heller ingen tanke på det skulle vara möjligt. Med lång-SM i färskt minne (där jag var 7:a) visste jag att orken var god, men jag trodde inte att jag hade farten för en medeldistans i kroppen. Nu visade det ju sig att jag trots allt hade det (tror stenhårt på mamma-effekten nu, förlåt alla som jag tvivlade på), men det jag egentligen är mest nöjd med är att jag orienterade så bra tekniskt sett. Ni som haft ett längre uppehåll från orienteringsträning/tävling vet ju att det inte alltid flyter av sig själv, rutiner som framförhållning, planera vägval, etc. blir ofta ringrostiga ganska fort om man inte håller igång kartträningen. Jag hade om jag ska vara ärlig varit nöjd med att åka upp till Trollhättan, göra ett nästan 100 % -igt lopp och komma 8:a. Det hade jag förstås inte varit nöjd med för några år sedan men med de förutsättningar jag hade, eller i alla fall trodde jag hade, efter mitt bära och föda Melker uppehåll, var det mitt enda fokus – att göra ett rent tekniskt lopp alltså. Vilket jag i princip gjorde, se kartklipp och GPS-länk.
Då lucka 15 ska publiceras om två timmar hinner jag inte berätta mer i detalj om själva loppet. Min grundteknik/taktik som lämpade sig ypperligt i en bitvis tät, skuren och detaljrik trollhätteskog var dock:
– I princip alltid veta vart jag är (sekundkorta kartstopp OK)
– Full fokus och systematisk orientering, ”här är jag dit ska jag”, veta vilka detaljer/terrängföremål som väntar (typ, jag ska över höjden, sen ner i en mosse, upp i en sänka, se en sten, mellan höjder – ok, nu är jag i mossen, där är sänkan, speja efter stenen och höjderna, sen ner i ny mosse, följa den längs branten – ok, nu är jag mellan höjderna…)
– Ha riktning framåt men speja ofta åt sidorna för se terrängföremål för att hålla linje och således kunna hålla hög fart just framåt
– Hitta linjer i terrängen som styrning och hjälpmedel för att våga hålla fart, här ofta i form av branter
SÅ VAD LÄRA AV DETTA?
Som avslutning tänkte jag summera ett par tankemässiga lärdomar utifrån mitt lopp. På ett sätt är det kanske självklarheter men svåra sådana att applicera så de tåls att föra fram igen.
Lärdom 1:
Ha en avslappnad inställning till själva tävlingen men kämpa och gör ditt bästa. Jag hade egentligen inget resultatmål alls utan ville bara ha en kul och social helg, hade SM gått på lite längre avstånd i från Göteborg hade jag kanske inte varit med överhuvudtaget med tanke på Melker. Jag kommer ihåg att jag vid samlingsplatsen till kvalet dagen innan sa till Maria eller Karin att jag nästan hade svårt att motivera att ta ledigt från jobbet en fredag ”bara” för att springa SM. Men tycker man att det är kul med orientering så gör man. En framgångsfaktor är såklart att jag därför kunde springa utan press och den mindre stress jag kände vid starten på finalen var enbart positiv för att få mig att tagga till. Detta är självklart mindre lätt om det är en tävling som man har siktat in sig på och förberett sig inför. Men jag tror att det är alltid är viktigt att se kampen, utmaningen hellre än själva tävlingen och framför allt hellre än tävlingsresultatet. Att känna att det är häftigt och på sitt sätt en förmån att bara få vara med på ett mästerskap eller i ett bra lag på någon av de stora stafetterna. OBS!!! menar verkligen inte att man ska vara nöjd med att bara vara med, stor skillnad i mina ögon… Men att ha inställningen att man ska kämpa och göra sitt bästa och utifrån det så får man se hur långt det räcker, och räcker det inte så långt man hoppats så har man i alla fall försökt och kan vara stolt utifrån det, våga förlora för att vinna”…
Lärdom 2:
Försök vara trygg i dig själv och lita på det du kan. Då behåller rätt fokus under loppet, undviker tankar så som “jag är inte tillräckligt bra tränad” och litar mer dig själv än på konkurrenterna. Detta är svårt när man inte känner sig tillräckligt bra förberedd, tycker det går tungt fysiskt eller struligt tekniskt efter en skada eller längre uppehåll på annat sätt. Var nöjd med dina förutsättningar eller åtminstone acceptera var du står för tillfället och sänk eventuellt dina förväntningar. Du vet ju ofta själv anledningen till varför det går tungt etc. Det gäller också att inse att man ofta inte behöver överprestera.
Inför VM i Danmark 2006 hade jag t ex kämpat en längre period, i princip ett år, med skador och kände att jag låg efter fysiskt. Jag hade vunnit de svenska VM-testerna (slog alltså Helena Jansson då också 🙂 men litade ändå inte på min egen förmåga. På startlinjen till medeldistansen hade jag en känsla av att jag var tvungen att göra något extra för att komma på pallen, springa extra fort. Överprestera helt enkelt. Och så blev det också mitt sämsta VM-lopp tekniskt sett med bom redan till första kontrollen. Just på mästerskap har jag upplevt att det snarare är tvärtom, man behöver verkligen inte överprestera, utan ett normalt lopp räcker ofta väldigt långt. Antagligen för att många snarare underpresterar. Jag slår vad om att det är det samma på 10-mila och Jukola. Trots att vi älskar och inspireras av de heroiska insatser som våra löpare och dramaqueens lyckas prestera natt som dag är det inga överprestationer som krävs rakt igenom för att det ska bära långt utan snarare att alla presterar ”normala” rena tekniska lopp.
Så, om 2012 blir ett normalprestationsår, ja då vinner vi allt. Lagom är bäst!”
övre. Rikard, Erik, Ola, JGL, Tomas nedre. Daniel, Martin, Kim, Håkan och Jamie
På sista sträckan har vi Jamie Stevensen som gör en hjälteinsats när han kämpar ikapp Orions Michail Mamleev och håller undan för, bakom jagande, Niklas Lindberg OK Skogsmårdarna Malung. Nu får Jamie revanch för den nesliga Spring Cup spurtförlusten tidigare under våren. Jamie är fantastiskt stark på upploppet och har en extra växel som får Micha att verka stå stilla och Jamie frälser IFK Göteborg och sätter stämpeln på mållinjen som 2:a. IFK 2 blir 32:a, 17min före näst bästa andra lag!
2012 års 10-mila kommer dock bli strået vassare!!
Jamie löper sträcka 6 på Jukola och, våra änglar kniper en 7e placering till slut.
Under maj 2003 ”värmer” Jamie upp med ett NM-silver på sprint i Flen och i augusti smäller vår stjärna till i den brittiska blåvitröda dressen och maler ner övriga konkurenter på sprintdistansen och sätter historia då han tar United Kingdoms första manliga VM guld vid tävlingarna i Schweiziska Rapperswil.
Jamie tar ett platt längre runtvägval runt slottet i centrala Rapperswil och det vinner han på. Efter sju minuters löpning är Jamie i ledningen i loppet. 2.8 km tar 12.43.
Detta var IFKs första individuella Guldmedalj på VM fram tills då. IFK hade även ett Guld i stafett från Norge 97 då Torben Skovlyst fick guld i stafett efter en fin första sträcka.
WOC Sprint 2003
1) Jamie Stevenson GBR 12:43.7
2) Rudolf Ropek CZE 13:02.8
3) Thierry Gueorgiou FRA 13:04.2
4) Yuri Omeltchenko UKR 13:08.7
5) Mikhail Mamleev RUS 13:09.4
Under hösten 2003 följer Jamie upp med en 10:e plats på SM sprint i Karlstad 45sek efter segrande Johan Närsman, Lidingö. En annan välkänd blekingeson på en 7:e plats som numera är blåvit verkar fundera över var segern detta år gick i stöpet.
En fantastisk blåvit säsong 2003 avslutandes med Smålandskaveln där Jamie gjorde en stabil sista sträcka och förde in IFKs kämpar på en 3:e plats minuten efter Deltas Jani Lakanen och Thierry Gueorgiou i Kalavan.
Under 2004 tog Jamie och IFK en skön seger på Kopparkaveln där Jamie på andra sträckan gick stenhårt och visade prov på offensiv löpning, han trivdes i de stora sluttningarna och växlade i ledning med 40-talet sekunder tillgodo. Arabernas Apple kung Fredrik Löwegren löpte med stort självförtroende, och utökade till 1,5min före en av 2004 års starkaste svenska löpare, Kalle Dalin i Leksands OK.
Detta var IFK Göteborgs härliga år med Jamie i de blåvita färgerna, sen väntade nya utmaningar för vår stjärna. Så vad hände sen? Jag får kontakt med Jamie på kvällen den 15 dec 2011 efter att skickat ett mess på FB tidigare på dagen. Så här kommer Jamies egna ord som avslutning på denna Jamie Stevenson lucka:
Jag flyttade til DK i november 2004. Bodde i en lägenhet med Helene, med Chris Terkelsen på comeback som granne. Jobbade deltid på en skolefritidsordning. Tränade på och sprang VM i Japan 2005 (fick knäskade på långdistansen), tränade på igen mot VM i Danmark 2006, satsade stenhårt på langdistansen, men fick det till på medeldistansen.
Vi köpte hus i provinsen, Hillerød, nära skogen (Gribskov), och jag började jobba heltid som lärare på högstadiet. Men tänkte satsa videre mot de kontinentale VM i Ukraine och Tjeckien i 2007/8.
Satsning fick en ekstra fokus i 2008, då vi väntade vårt första barn, Selma. Insåg att det var kanske sista elitesäsong med optimala förhållande! Fick det inte helt till på långdistansen, men var ekstremt uppsatt på att avsluta bra på stafetten. Coachen och vennen Dave Peel skulle sluta som landslagschef och hade uttalt att VM intill videre var close but no cigar. Även långtids landslagskompis Jon Duncan pratade om att det nog var hans sista VM.
Så kom den berömte biangreb på Georgiou och the rest is history. Jag upplevade det hele från skogen och såg alla TV bilder med Georgious brave och langsomme kamp mot mål efter målgang. Med 2 kilometer till mål kunde jeg se Novikov från Rusland 20 sekunder före och hörte att Georgiou och Frankrike var 20 sekunder före dem. 500 meter senare kom Georgiou överrasskande ut av ett tätt parti just bakom mig. Jag tittade över skulderen og tänkte att han hade bommat eller haft en annan gaffling. Han sprang lite långsamt, lite förvirrat. Sådan en chance får man inte två gångar – jag gav den hele skruen, max gas hjemad på gott Dansk. Jag fick Novikov i sikte två kontroller senare och gav alt på den sista kilometer mot målet.
När jag kom i mål og hörte hela den otroliga historien om Thierry och förklaringen om hans bom och låga fart, förstod jag at sådan en chance får man verkligen inte två gångar. Det var nog bäst att sluta på toppen … vi hade fått våran cigar.
När Selma kom kort tid efter VM blev det en helt naturlig prioritering att inte träna så mycket. Helene och jag giftade oss (på bästa skandinavisk vis efter husköp och barn) i maj 2009. Jag kom i lite form igen med babyjogger när Selma var liten, och sprang Tiomila i Skåne med Pan, och även Berlin Marathon i höst 2009. Haile Gebressalassie viste sig att vara min överman den dag, med 2.06, men jag var mycket nöjd med 2.28.
Vår pojke Scott föddes i december 2010. Med två barn har träning nått ett ännu lägre nivå – Selma har faktisk sprungit fler ol-tävlingar än mig i år. Vi var med till Skotsk 6-dagars i somras och årets höjdepunkt var nog en knap intern seger över blåvite Patrik Martner. Men jag tror han hade fått mig om jag hade sprungit alla sex dagar. Benene var trötta efter fyra etapper.
God Jul og Gott Nytt År till alla blåvita vänner önskar Jamie!”> Jamies medaljskörder m.m
| 2011-12-14 23:58 CC |
| Inspirerende og stærkt løbet! Findes der en lige så stærk pappa effekt? |
| 2011-12-15 08:21 Karolina |
| Kul läsning. Gillade beskrivningen av din grundteknik/taktik, bra tips till alla, ung som gammal hur man ska orientera. Lärdom 2 är verkligen något att ta med sig!
>>CC kolla bara på Erik förra året så förstår du att det gäller pappor med 🙂 |
| 2011-12-15 08:54 PF per_flakberg@hotmail.com |
| CC>>Du får prova. Rekomenderas oavsett hur det går på OL-banan. Lärorikt läsning serverad av Jenny. När man ligger på en hög nivå från början så kan en bragd kännas nästan för enkel. Hoppsan vad bra det gick. Ändå många års träning och rutin som ligger bakom. Alla kan göra sina egna bragder på sin nivå, vilket innehållet i texten kan lära oss. |
| 2011-12-15 09:21 Kjell E |
| Många kloka ord. Men, viktigast är det SOM SÄGS om prestation i ett lag! En klok och kunnig lagledare tar ut löpare efter deras normalprestationer” och förväntar sig inget annat. Hur många löpare, såväl som tjejer, är det inte som tänkt efter en uttagning: – oj, de andra i laget (kanske även utanför laget) är bättre än mig. Nu MÅSTE jag (över)prestera! …OCH GIVETVIS BLIR DET EN UNDERPRESTATION ISTÄLLET. Tänk istället: – vad kul att jag kom med, nu bidrar jag med ett av min VANLIGA prestation som jag förväntas göra och då räcker det långt! |
| 2011-12-15 10:51 Lovisa |
| Tack för inspirationen Jenny, du är grym! Ser fram emot nästa år! |
Nyheten publicerad på gamla websiten
