Lucka 12 – ett 16,5 km hänglopp = en annan dag på jobbet

Jag fortsätter där lucka 11 just slutade. 10-mila 2011. CC har precis gjort ett drömlopp. Allt är serverat på ett silverfat. Benen känns perfekta, huvudet är kristallklart. Jag hade fått bästa möjliga utgångsläge. Ut springer jag som andra man, endast 13 sekunder efter Kalevan Rasti. 20 minuter in i loppet händer det som inte hänt på 33 år, jag lär mig hur en fotvrickning känns.

01:17 får jag kartan av CC. Fem minuter tidigare har Kjell givit mig fria tyglar, ”Du är bäst i täten, gå själv och orientera säkert”. Kalevan Rastis Jere Pajunen väntar in mig på startrakan. Jag tar kommandot till första kontrollen, väljer säkert vagväl och stämplar först. Jag känner direkt pannlamporna i nacken. På väg till tvåan är vi fem lag tillsammans. ”I dont need any more guys, full speed now”, säger Jere Pajunen. Det är 13 minuter till kontroll 2, vi har lite tid för småprat. Ingen i klungan har något emot samarbete. Jag och Haldens Jon Pedersen pratar vägval. Bakom oss skymtar vi en fyramannaklunga med GMOK, Lidingö och några till.

Vi får tvåan bra. Kort sträcka till kontroll 3, svagt nedför. 70 kg kropp hoppar nedför ett mindre stup, två meter i full fart. Höger ben landar med inåtroterad fot. Det gör ont. Öronen slår lock. Jag glömmer allt utom min brinnande vrist. Känner mig skadeskjuten och menlös. 14 km till mål. Ilska i bröstet och massa svordomar. Efter kontroll 2 läser jag ingen mer karta.

Första 10-15 minutrarna haltar jag rejält och har mjölksyra upp över öronen. Herregud vad jobbigt det är att halta i tävlingstempo. Väglöpning är spa för vristen, skogslöpning är tortyr. Nedför är värst. På väg mot kontroll sju bestämmer jag mig för att det här ändå kanske kan gå.

Taktiken är följande:

– Titta hela tiden var du sätter höger fot (strunta helt i kartan)

– Landa alltid på vänster fot

– Ligg alltid topp 3 i klungan (som buffert mot plötsliga tempoökningar)

– Följ Jon Are Myhren eller Olle Boström

Olle Boström kom ikapp oss efter 45 minuters löpning. Nu slapp jag fundera på vilken rygg som gällde. Resterande timma vilade min blick på Olles rygg varje sekund. Vi var en klunga på 13 personer. 3-4 personer till i gruppen körde rena hänglopp. Det var alltid vi som låg just bakom Olles rygg. Vi ogillade varandra och kände av att vi hade samma taktik. Vi visste alltid exakt vart vi befann oss i klungan, men aldrig vart kontrollen skulle sitta. När vi väl fick syn på den kastade vi oss över SI-enheten. Vi var de buffligaste och hade de vassaste armbågarna.

Slutet av banan var lättlöpt med mycket väg och stiglöpning. Har kändes min fot mer som en vanlig fot och inte som en värkande protes. Nu kostar jag även på mig att läsa lite karta. Grisloppet är ju snart över. På slutet växer självförtroendet i gruppen. Vi vågar oss före självaste Olle. Jag pinnar på allt vad jag orkar. Vid sista stämplar jag som andra man. Känslan när jag växlar över till Martin är enorm. Mitt lopp har varit hemskt, men lättnaden över att inte mer behöva använda höger vrist är skön. Att se Martin springa iväg och veta att vi är med i topp gör att det är värt allt besvär. Jag längtar efter 2012 års långa natt, då med tejpade fötter!

“

Nyheten publicerad på gamla websiten