Efter att ha komprimerat höstsäsongen till en helg med tre tävlingar åkte Hans Karlsson till Skottland för en välbehövlig rekreation.
Onsdagen den 31augusti anträddes färden med flyg från Säve till Prestwick, 50 km SV om Glasgow. Efter landning 13.30 blev det snabba ryck med att hämta ut vår hyrbil, en volkswagenbuss .
Vi var nämligen tvungna att hinna köra 4 mil norrut och vara vid färjeläget i Ardossan kl 14.45.Efter en hel del strul med uthämtningen av bilen blev det gasen i botten och tro det eller ej men exakt 14.45 stod vi i färjekön. Färjan som tog 55 min tog oss över till Brodick på ön Arran. Väl framme på Arran var tanken att bila runt nästan hela ön (ca 80 km) till vårt natthärbärge i byn Corrie. Men vägen var så dålig att vi gav upp efter halva sträckan och genade tvärs över ön upp till Corrie.
Torsdag morgon stod bergsvandring uppför Arrans högsta berg ”The goat fell” på programmet. Efter att ha gått fel i början valde vi att inte gå ända upp till toppen utan bröt halvvägs. Väl tillbaka vid bilen tyckte jag det skulle sitta fint med ett bad i havet i det fina vädret. Knappt hade jag dykt i förrän en skotte kom utrusande ur sin stuga med kameran i högsta hugg och började fotografera mig. Tydligen var det inte så vanligt att någon badade där men temperaturen låg ändå på 15 grader så märkvärdigt tyckte jag inte att det var.
Nu ställdes färden 15 km norrut till byn Lochranza och resans första destilleribesök. Efter 5 km fick vi dock punktering då vi körde på en sten. Efter mycket trixande lyckades vi få loss reservhjulet som var felmonterat och byta däcket. Detta tog dock inte mer tid än att vi ändå hann fram till den sista guidade turen på destilleriet Arran. Detta destilleriet har bara10 år på nacken. För många år sedan fanns det flera destillerier på ön men dessa gick under pga alltför mycket hembränning. Barnen på ön fick förr i tiden patrullera för att kolla så att det inte kom några tillsynsmän från fastlandet. Vanliga tjuvar blev förr i världen landsförvisade till Australien medan hembränning bestraffades med döden.
Efter afternoon tea tog vi färjan från Lochranza till Claonaigh på halvön Kintyre.
Reservdäcket var i stort behov av luftpåfyllning men någon mack sågs inte till och en punktering till på den smala krokiga vägen till Campbeltown skulle bli ödesdiger.
Till slut hittade vi en åkare som hade kompressor i sitt garage och vi fick fyllt däcket.
Vägen ner till Campbeltown var fantastisk fin med havet, får och hedar med rosablommande ljung. Efter installation på vårt B&B gick ut på en restaurant för att äta middag. Här fick vi vara med på en världspremiär. Killen i baren var kompis med en som arbetade på byns destilleri Springbank och denne hade fixat några flaskor av märket Hazelbank som skulle lansera över hela världen nästföljande dag.
Fredag morgon åkte vi på utflykt till Mull of Kintyre, en fyr liknande Kullens fyr på halvöns SV spets. Denna plats har Paul McCartney skrivit en sång om och han anser den vara Skottlands finaste plats. Vägen ut till fyren var enfilig och med får liggande på vägbanan hela tiden. När man stod vid fyren var det ungefär lika nära till Nordirland som det är mellan Helsingborg-Helsingör. På fyren fanns också en stor gasdriven mistlur som man använde när dimman låg tät så att fartygen skulle undvika att krossas mot klipporna.
Eftermiddagen ägnades åt ett studiebesök på Springbank destilleriet i Campbeltown. Därefter bar det av norrut längs Kintyre halvöns västkust. Vi hade fått tips om en välsorterad whiskybutik i staden Inveraray och med 5 min tillgodo innan stängningsdags parkerade vi bilen utanför butiken. Butiken var mycket välsorterad och hade flera hundra sorter. Man idkade även postorderförsäljning och Sverige var, frånsett Storbritannien dess största marknad. Staden Inveraray var för övrigt den finaste staden vi passerade och dit skulle jag gärna återvända. Vi övernattade i staden Arrochar som ligger någon mil från Loch Lommond.
Lördagen startade med att vi rundade Loch Lommond en bit upp till Rowardennon.
Det är här man startar promenaden till toppen av Ben Lommond 975 m över havet.
Fyra av oss åtta resenärer valde att försöka bestiga toppen. Två gav upp efter halva sträckan men jag och Sten tog oss upp efter 1 timma och 45 minuter. Återfärden gick betydligt snabbare på 65 min. När vi var nästan nere svor Sten till. Han hade bytt strumpor uppe på toppen och glömt stänga dragkedjan på ryggsäcken varvid plånboken under den skumpiga nerfärden hade ramlat ur. Men då passet var kvar i ryggsäcken valde vi att gå vidare. Flera hundra människor gick uppför berget i en enda lång karavan och alla hejade och ropade uppmuntrande ord. Vi tänkte att här finns inga ligister utan chansen är nog stor att någon vänlig person hittar plånboken. Och mycket riktigt: På måndagen när Sten satte på datorn hemma hade han ett mail från en familj i Glasgow som hittat plånboken (en lapp med Stens mailadress låg i plånboken).
Lördagseftermiddagen fortsatte med ett besök på Glengoynes destilleri. Destillerierna kör ungefär med samma koncept. De har en har en flod som kommer från bergen med kristallklart vatten, de använder ett visst träslag i sina kar, kokar spriten till en viss temperatur och lagrar dem sedan i fat som tidigare innehållit t.ex. sherry, vilket ger whiskyn dess färg och smak. Därefter anträddes färden via Glasgow till Prestwick för att ta flyget hem nästföljande morgon. Vi hade fantastisk tur med vädret och kan verkligen rekommendera denna turen
PS några bilder finns upplagda i bildarkivet DS.
Nyheten publicerad på gamla websiten
